02 augusti 2015

Race report: Forsbackarännet 2015

Förra året simmade jag Forsbackarännet och skrev då denna race report. I år hade jag väl egentligen inte tänkt simma, men jag blev återigen övertalad av Margret.


På Forsbackarännets hemsida kan man läsa följande:

Forsbackarännet är inte en tävling där det gäller att komma först i mål. Forsbackarännet är inte en tävling där det är snabbast tid som vinner. Forsbackarännet är ett upplevelse som man upplever med sig själv och andra. Kampen är mot det kalla vattnet, sträckan och mot sig själv. Loppet är öppet för max 50 deltagare.

Simningen följer Gavleåns sträckning från Forsbacka herrgård till målgången i Boulongerskogen genom det natursköna Gästrikelandskapet, med bävrar som gör sig påminda om sin närvaro. Avbrott i simningen sker naturligt vid de kraftstationer, som alla ruvar på sina egna historier, som finns längs sträckningen. Vid dessa så passar vi på att dricka en kopp kaffe och summerar den genomförda etappen. Vi delar in oss i startgrupper, med varje grupp så kommer det simma en till två guider som ser till att “alla är med” och guidar gruppen genom de olika delarna av Gavleån. Sträckorna är ungefär 7 + 5 + 3 + 3 + 2,5 km = ca 21 km!




Målsättningar
Detta lopp är ju som sagt inte någon tävling. Detta är inte ett lopp där man presterar och kapar tider. De andra simmarna är inte några mottävlande. Den enda motståndaren man har att det kalla vattnet och distansen som ska simmas. Och så mycket mer behövs ju inte.

Min målsättning i år var bara att fullfölja, och jag ville återuppleva den härliga stämningen.


Jag var osäker in i det sista vilken grupp jag skulle starta i; den långsamma eller medelsnabba. Den långsamma, grupp 1, var väldigt mysig förra året, med det var en hel del väntan i vattnet, och det skulle kanske bli i kallaste laget i år. Därför förde Margret en kampanj att vi skulle välja grupp 2. Men jag tyckte att grupp 2 förra året hade verkat hetsig och prestationsinriktad, och den stämningen var jag inte ute efter, och så hade jag ju simmat väldigt lite i år. Så jag drev kampanjen mot att vi skulle simma i grupp 1. Vem skulle segra???

Förberedelser
Det har blivit väldigt lite simning i år. Dels för att sommaren varit kall, men kanske främst för att jag i år inte "behövt" simma. Förra sommaren var simning den enda sport jag kunde utöva utan att få tokont i foten. Då var simning mitt alternativ för att komma ut i naturen. I år kan jag åtminstone gå utan problem, även om mitt ben fortfarande sätter käppar i hjulet för min löpning.

Innan loppet hade jag bara fått ihop 10 km, plus 3000m som jag simmade i en simhall i januari. Men jag har valt att inte stressa upp mig över det. Jag har låtit simträningen främst haft syftet att träna tekniken, medan jag skaffat mig uthålligheten genom att gå och cykla. Att hålla igång i 12 timmar eller mer skulle inte vara något problem, däremot skulle axlarna kunna börja protestera.


Förra året var det ovanligt varmt. 22 grader i vattnet och 27 grader i luften. Skönt, men kanske lite i varmaste laget. Man var ganska matt efter loppet. I år skulle det vara åtskilliga grader kallare. Händer och fötter skulle bli ordentligt kalla redan efter någon timme.

Veckan innan loppet testade jag att simma en dag då det var kyligt. Valde min något varmare våtdräkt, trots att den är mycket känsligare mot "yttre våld" och får sprickor i neoprenet nästan varje gång jag tar på mig den. Den håller dock kroppen varmare och har bättre flytkraft. Iskallt om händerna dock. Testade mina simhandskar, men det var lika kallt med dem eftersom vattnet strömmade igenom dem. Fötterna kändes som frysta fiskblock när jag gick hem, och det krävdes 3 km och en vända i mataffären innan känseln var tillbaka i händer och fötter. Efter den upplevelsen beställde jag nya vantar och sockar...

Nya handskar

Margret, som också simmade förra året, skulle med även i år. Vi möttes även i år på tåget, och vi hoppades verkligen att vi i år skulle slippa en 6-timmarsförsening... Denna gången gick resan istället helt problemfritt och vi rullade in på perrongen i ett regnigt Gävle. 


Här ska vi bo!

Efter att ha stökat runt på hotellet samt ätit en sen lunch, gick vi bort till Regementsparken för att delta i pre-racemötet. Margret fortsatte att kampanja för grupp 2, och jag försökte stå emot. Men när Pontus Andersson från Gävle Långdistans, som ledde vår grupp förra året, hälsade oss varmt välkomna så visste vi bägge två att det var grupp 1 vi skulle simma i i år igen.

Ett regnigt Gävle...

Loppet
0300 ringde väckarklockan. Vi packade ihop det sista, åt lite frukost och krängde på oss våtdräkterna halvvägs. Sedan traskade vi igenom stan i halvmörkret. Helt tyst och stilla var det inte. Vi mötte några nattvandrare, som antingen var på väg hem från krogen eller deltagare i Forsbackarännet. 

0420 lämnade vi samlingsplatsen och åkte till Forsbacka. Grupp 1 bestod av 14 simmare, plus ledarna Pontus och Stefan. 0500 var det dags att gå i vattnet.


Uppstart i Forsbacka





Det bästa med att starta i grupp 1 är, förutom den mysiga stämningen, att just kliva i vattnet vid soluppgången. Se hur dimslöjorna stiger ur vattnet. Höra fåglarnas morgonsång och se hägrarna lyfta. Det är magiskt. Och även i år bjöd vädret på sol.

Det var däremot minst 10 grader kallare i luften i år, och vattnet höll bara 17-18 grader.


Vätskepaus



Gavleån passerar ett antal kraftstationer, och fram till första var det ca 5 km. Man simmar genom en bredare å och en sjö med mycket vass. Hade det inte varit för det magiska skådespel som naturen bjuder på, i form av soluppgång, dimmor och djur, så hade detta varit en ganska tråkig sträcka.


Uppstigning vid första kraftstationen. Nu frös vi.

Gruppen blev tidigt ganska utspridd på grund att simmare som frös och ville köra på, simmare som inte kunde simma snabbare och ett astmaanfall. Pontus gjorde allt han kunde för att hålla ihop oss i två sub-grupper. Tack vare den starka strömmen så hamnade vi snabbt före tidsschemat också. Detta gjorde att vi fick ligga i vattnet och vänta ganska mycket strax före första kraftstationen, och här började jag frysa. 

Nedstigning efter att vi passerat kraftstationen

Vacker simning igenom engelska parken


Jag hade på mig neoprenesockar, så fötterna var OK, men händerna blev riktigt kalla. Och bristen på ansträngning gjorde att jag började huttra. När vi väl kunde kliva ur vattnet vid kraftstationen så gällde det att snabbt få upp värmen igen. Och det lyckades jag med. Resten av dagen frös jag inte alls. Det berodde nog på att lufttemperaturen steg och solen började värma, och att jag vid frukosten tog på mig ett par neoprenhandskar.

Efter första kraftstationen blev ån smalare, och strömmen starkare. Sträckan genom Engelska parken och ner till Mackmyra, som är närmare 2 km, kändes som bara 300 m. Wow vilka snabba simmare vi var!

Och plötsligt var vi framme i Mackmyra

De fantastiska funktionärerna

Äntligen fick hon sitt kaffe i solen

Ner i vattnet igen

I Mackmyra serverades det mat och dryck av de fantastiska funktionärerna. Solen hade börjat värma, men vi stod ändå i tjock kläder för att få upp värmen igen. Men snart var det dags att hoppa i vattnet igen...


Simma med gräsänder...


Fantastiskt vacker simning


Dags för lunchrast i Åbyfors

Om det var inbillning, eller bara en konsekvens av att vi fått lite mat i oss, men alla tyckte att vattnet på andra sidan kraftstationen i Mackmyra var mycket varmare. Och strömmen var det inte heller något fel på. Vi simmade och flöt på i behaglig takt, förbi nedfallna träd och välordnade trädgårdar, och innan vi visste ordet av det så kunde vi se tegelbyggnaderna i Åbyfors där vi skulle ha vårt lunchuppehåll. Här släpptes vi fritt att simma över sjön, och jag och Margret gjorde favorit i repris; synkrosimning. Tyvärr var det ingen som filmade oss i år heller...

Till Åbyfors hade vi kommit en hel timme före beräknat, och pizzorna var inte klara. Istället tuggade vi på resterna från frukosten och myste i solen. När alla grupper kommit i land kom så den efterlängtade pizzatransporten, och vi kastade oss över maten. Varmt och flottigt. Perfekt för simning!

En stark simmare

Påpälsad...

Jag och Margret hade lagt oss en liten bit från de andra, och när vi höll på att göra oss redo för nästa etapp så stannade en bil från Gävfle Dagblad och en reporter klev ur. Och vart tror ni han går? Jo, mot oss. Margret blev intervjuad av lokalradion på samma plats förra året, och nu var det alltså dags igen. Och denna gången, när det omfattande intervju för web-TV och att simma med GoPro-kamera, så var det jag som fick stå i rampljuset. Resultatet hittar ni här.

Och så var det bara att fortsätta att simma

En liten paus på en badstrand



Passage av den näst sista kraftstationen

Nu är alla grupperna samlade

Återigen kastade vi oss ut i det svala strömmande vattnet. Nu hade vi avverkat ca 12 km och vi hade alltså bara 9 km kvar. Dessa avverkades i fem etapper. Först till en badplats där funktionärerna bjöd på vätska. Sedan till nästa kraftstationen. Och sedan till "go-fikat", Gävleborgs bästa tårtkalas! 

Uppstigning för att gå på tårtkalas

Det bästa tårtkalaset jag har varit på




Efter tårtkalaset är det bara 3 km kvar. Nu var hela gänget samlat och simmarna i de snabbare grupperna fick snällt anpassa tempot till de långsamma simmarna. Men det var inga problem. I värsta fall kunde man ju leka lite i vattnet medan man väntade.


Försök till en groupie med grupp 1


I sakta mak gled vi upp till det sista kraftverket. Här gick vi iland och väntade på att ledarna skulle besluta om vilka som skulle få gå först i mål. De som ansågs ha kämpat mest mot trötthet, kyla och för stor våtdräkt var Martin, Niklas och Camilla. 



Ledarna beslutar om vilka som har presterat lite extra



Sedan var det dags att hoppa ner i vattnet en sista gång. Det var bara någon kilometer kvar. Vi simmade förbi sjukhuset och kunde snart se Boulongerskogen på vänster sida. Här stannade gruppen upp för att låta "segrarna" ta täten och leda oss fram till bryggan. Vi hade klarat det!






Målgången!

Lite småfrusna klev vi iland och började byta om till torra och varma kläder. Tårna var som russin, men jag hade full känsel i dem. Jag frös faktiskt inte någonstans. När vi packat ihop våra grejer och sagt hejdå traskade jag och Margret så igenom Gävle till hotellet. Vi var nöjda med loppet och kände oss riktigt pigga. Inte alls så trötta och groggy som förra året, p.g.a. solen, värmen och bristen på ström i vattnet. Kylan hade hållit oss alerta.

Jag klarade det i år också!


Nytt för i år var att man anordnade en bankett. Det var tydligen tack vare mig och att jag skrev i mm förra race report att alla försvann som i ett trollslag efter målgången. I år samlades vi istället i en lokal och åt en buffé och drack öl som en annan deltagare sponsrade med. Hela tillställningen var mycket trevlig och blev en fin avslutning på dagen. Det var riktigt tråkigt att skiljas. Jag hoppas verkligen att detta blir en tradition. 

En rågad tallrik mat

Eftersom jag insett att mina ord kan påverka så föreslog jag en ny tradition till loppet, med inspiration från friidrotten där de brukar slänga förbundskapten i vattengraven efter Finnkampen. Jag föreslog att tävlingsledaren, som inte var med och simmade, skulle slängas i vattnet efter vår målgång, som ett tecken på vår uppskattning. Alla, förutom tävlingsledaren Anders, tyckte att detta var en fantastisk bra idé. Vi får väl se vad som händer nästa år, då det också är 10-års jubileum.



Lärdomar
Trots att jag inte tränat simning så mycket så har jag iallafall kvar min uthållighet. Jag blir bara starkare under dagen och kan behålla humör och humor.


Jag klarar kylan, men hade nog klarat den bättre om jag hade simmat mer före loppet. 

Jag har inget behov av att bevisa något när det gäller simning. Startar gärna i grupp 1 nästa gång också. Det ger mig mer att se hägrar och kunna hjälpa en medsimmare, än att mäta mig med andra.


Det var tur att vi fick sol. Hade det varit regn så hade det blivit tufft, och framförallt tråkigt att rasta.

Nästa gång vill jag nog åka upp ytterligare en dag tidigare för att turista lite i Gävle.



Tack
Tack till Gävle Långdistans som anordnar detta lopp i år igen. Jag förstår hur mycket förberedelser och logistik som ligger bakom för att få något att fungera så friktionsfritt. Inte ens översvämningen i bankett-lokalen var något som vi deltagare märkte av, och vi uppskattade att inte behöva äta middagen i våtdräkt...



Tack alla funktionärer, officiella och inofficiella. Det är ni som gör loppet så familjärt, mysigt och välkomnande. Och det är ju kakbordet som får mig att vilja återvända... 


Glader, Toker och Kloker

Ett särskilt tack till Pontus Andersson och den härliga stämningen som du sprider. Du är verkligen mån om att alla ska må bra och ha en fantastisk upplevelse. 

Tack alla medsimmare. Det är tack vare er som detta lopp blir så trevligt och prestigelöst. 



Och tack Margret för att du tjatar hål i huvudet på mig tills jag ger upp och anmäler mig till Forsbackarännet. Jag räknar med att det blir samma sak nästa år...

Jag dyker nog upp igen...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar