20 november 2015

Reserapport: Atlasbergen; Del 1 av 3

För ca 9 år sedan flög jag över Nordafrika på väg till Liberia. Ute i väster såg jag höga berg berg torna upp sig. Kontrasten mellan öken och snötäckta toppar tilltalade mig, och inom mig väcktes en önskan att en gång besöka dessa berg; Atlasbergen.

I augusti råkade jag av en händelse få syn på en resa arrangerad av Team Nordic Trail med destination de marockanska Atlasbergen. Innan jag sett priset eller säkerställt att jag kunde vara ledig så hade jag redan bestämt mig; nu är det dags att uppfylla en gammal dröm. Detta skulle bli slutet på min skadeperiod. Detta skulle bli första dagen i mitt skadefria liv.


Atlasbergen är en bergskedja i norra Afrika som sträcker sig cirka 2.400 kilometer genom Marocko, Algeriet och Tunisien. Bergens högsta topp är Jbel Toubkal i sydvästra Marocko, 4.167 meter över havet. Atlasbergen skiljer Nordafrikas medelhavs- och atlantkuster från Saharaöknen.

Det området av Atlasbergen som vi skulle hålla till i kallas Höga Atlas. Bergskedjan består mestadels av andesit och andra vulkaniska bergarter från jura och bär spår av nedisningsperioder. Det finns även Mellanatlas, Antiatlas, Tellatlas och Saharaatlas.


Team Nordic Trail (TNT) beskriver sig själva som: Team Nordic Trail har Sveriges största satsning på traillöpning med löpargrupper på flera olika orter runtom i landet. Vi arrangerar också löparresor i Sverige och utomlands. Vi älskar våra löparskor och att ta oss fram i vacker natur och varierad terräng och vi har som mål att få fler människor att komma ut och röra sig i vacker natur. Häng med du också, hos oss är alla nivåer välkomna, från nybörjaren i löparskor till den mer erfarne traillöparen. Mottot lyder: ”Träning, gemenskap och upplevelse, alla är välkomna!”

Det jag verkligen gillade var just att alla var välkomna. Detta var inte någon ren löparresa där man mer eller mindre måste kvalificera sig för att kunna klara av att delta. Och du var inte heller tvungen att vara medlem av TNT.

På TNT's sidan finns lite bilder från turen. Linslusen är visst med på de flesta bilder...

Min målsättning var att bli inspirerad till egna turer utomlands, och att kanske på egen hand kunna återvända till Atlasbergen. Jag ville också få någon slags bekräftelse på att min kropp nu var hel och stark nog att hålla under en veckas vandring och löpning. Sedan ville jag naturligtvis uppleva och dokumentera fantastisk natur och samla upplevelser. Lite nya vänner räknade jag också med att hitta på vägen.

Lördag 31 okt
Flyget avgår från Arlanda klockan 12.40, ankomst Marrakech klockan 16.50. Där väntar transport till Imlil där vi tas emot med middag och spenderar natten på hotellet Dar Ouassagou*. (*beskrivning av turen i av TNT utskickat material)

Spänd och förväntansfull

Vacker soluppgång sedd från tåget. Det gav mig lugn och harmoni.

Kanske kan behövas

Lyxlunch

Flyget från Arlanda avgick 12:40, och jag var på plats i god tid. Gick runt och försökte identifiera andra löpare, och närmare avgångstid blev det allt lättare. Unga vältränade människor i löparskor och färgglada ryggsäckar. Jag tag inte direkt kontakt med någon, utan höll mig avvaktande och observerande.

Flygresan på 5 timmar förlöpte utan problem. Efter att alla, förutom Jonas, fått sitt bagage så samlades vi på flygplatsen, och så småningom kunde vi ilasta två bussar och åka de 2 timmarna till hotell Dar Ouassagou i Imlil. Det var mörkt ute och vi kunde bara ana att vi åkte uppför på vindlande vägar. Som gjort för åksjuka.

Väl framme på det lilla hotellet fördelades rummen. Jag och Amanda tog ett rum högst upp. Och sedan blev det äntligen dags för en sen middag. Den bestod av kokad mat med en underlig kryddning. Visste inte riktigt vad jag skulle tycka om det. Anade att jag nog inte skulle gå upp i vikt denna vecka... 

När den värsta hungern var stillad gick huvudledaren Hanna igenom i stort och framförallt presenterade morgondagen. Sprängfulla av nya intryck kunde vi sedan, efter att ha suttit en stund i foajén och nyttjat wifi, gå upp till våra rum för att packa innan det var dags för lite sömn. denna veckan skulle vi förresten uppleva ett överflöd av sömn. Inga problem att få ihop 8-9 timmar varje natt. 

I väntan på middagen

Tajin tror jag detta heter


Gruppen:
De flesta på denna resan reste ensamma och kände inte någon i gruppen sedan tidigare. Som alltid när man sätter ihop nya grupper så finns det människor som man har lättare och svårare att knyta an till, men på det hela taget blev vi ändå en hyfsat homogen och välfungerande grupp. Det gemensamma intresset för löpning och vacker natur höll ihop oss.

Huvudledaren var Hanna, och KG och Karin stod vid hennes sida. Unga och friluftserfarna människor som tycker om att arbeta med människor. Vi var i trygga händer.



Söndag
Vi tar oss över passet Tizi n’Tamatert (2279 möh), varefter vi beger oss till berberbyn Tinerhourhine som ligger i Imenanedalen. Vi passerar frodiga odlingsområden och medan vi intar lunchen får vi en magnifik vy av Jbel Oukaïmeden (3268 möh). Vi passerar sedan Tizi n’Tiratene (2268 möh) innan vi tar oss tillbaka till Imlil för middag och ännu en natt på Dar Ouassagou. Dagen erbjuder storslagen natur samtidigt som vi börjar att acklimatisera oss också till högre höjder. Ca 20km och 1100 höjdmeter.

Vi vaknade till dimma och ett lätt duggregn. Hmmm, så mycket till utsikt skulle vi nog inte få idag. Och särskilt varmt var det inte heller. Ungefär samma temperatur som hemma i Sverige.

Dörren in till mitt rum

Dimmigt idag

Samling utanför hotellet. Ska det verkligen regna i Marocko?

Frukosten bestod av vitt bröd och bredbara pålägg. Och oliver. Nåja, konstigare har jag varit med om. Vid 9-tiden samlades vi utanför hotellet och delade in oss i två grupper. En grupp som mestadels skulle springa, och en som skulle ta det lite lugnare. Jag valde den lugnare gruppen. Dels för att jag inte tycker att jag är så löpstark, dels för att jag ville kunna stanna och fotografera utan att behöva jaga ikapp efteråt, och dels för att guiden i vandringsgruppen sades vara väldigt bra och gärna berättade om lokal kultur och natur. Precis det jag var ute efter.

Klättringen börjar ut genom byn. Vi passerade ett brittiskt par och deras guide.

Upp genom barrskogen

Dagen skulle bestå av två uppförsbackar, och två nedförsbackar. Ganska enkelt. Och det var verkligen backar. Som att ta sig upp för Billingebacken, fast mycket mycket längre... Tur att jag gillar att gå uppför!

Fuktigt...

Backen tar aldrig slut...

Caféet var öppet!

På toppen av första backen stannade vi till vid ett litet café och drack en kopp te. Regnet och dimman fortsatte och det gick snabbt att bli kall. Efter rasten var det så dags för en lång utförsbacke. Här kunde även vandringsgruppen välja att springa, och jag, Amanda och Sofie begav oss in i dimman och ner för den ringlande stigen.

Dags att bege oss ut i regnet igen

Löpargruppen bara försvann in i dimman

Det är vackert på sitt sätt

Jag, Amanda och Sofie höll ihop

Vi hittade fram till vår "lunchrestaurang"

Vi visste att vi skulle äta lunch någonstans i en liten by nere i dalen, och med lite hjälp från lokalbefolkningen hittade vi dit. Lunchbordet stod uppdukat på en terrass med tak. Inte mycket värme så det var bara att klä på sig sina förstärkningskläder för att hålla värmen. När maten kom in så kastade sig alla över den. Varmt och gott!

Utsikt över toaletten

Blöta kläder hängs upp

I väntan på maten kan man lätt bryta ihop

Äntligen!

Dags att fortsätta färden

Sedan var det dags att åter bege sig iväg. Vi tog oss igenom byn och korsade älven. Sedan var det dags för nästa uppförsbacke. Fantastisk natur, som förmodligen varit ännu mer fantastisk om vi sett något... Steniga stigar som ledde upp upp tills vi kom till passet. Här väntade vi in eftersläntrarna, innan vi som ville jogga kunde börja springa nedför och tillbaka till Imlil. Härligt att sträcka på benen, men min svaghet att kunna hålla uppe tempot när det blir brant utför märktes. Hoppades att kunna utveckla den förmågan lite under veckan.

Vi följde den frodiga dalen

Vad titatr alla på?

Bevattningskanaler

Löpargruppen passerar oss

Beundran av utsikten när det råkade spricka upp lite


Bäcken ska korsas

Sedan bar det uppför igen

En lång härlig backe

Läckra stigar

Vem är det som kommer där i dimman?

Strax före Imlil väntade vi in övriga, för att i samlad tropp vandra tillbaka till hotellet, efter att vi passerat kiosken och köpt vatten och lite godis. Väl tillbaka på hotellet blev det full aktivitet för att försöka torka alla kläder. Det var kallt på rummet, och jag och Amanda startade det lilla elektriska elementet och satt rund det som en lägereld. En knappt ljummen dusch bidrog inte så mycket till att få upp värmen heller. Men inga sura miner, och snart var det dags för middag. Nu började vi få in rutinerna med att sitta trångt och skicka mat hit och dit längs bordet.


Vi börjar skymta Imlil

Kvällen gick åt till att packa ihop våra grejer och förbereda inför att nästa dag bege oss ut på den riktiga turen. Vad var det egentligen som väntade oss? Väderprognosen såg dock bättre ut.

Landskapet:
Terrängen här påminner mycket om det jag upplevde i Afghanistan. Kargt, stenigt, men bördiga dalgångar. Längs de forsande bäckarna bildas små oaser. Branta sluttningar där man måste anlägga terrasser för att kunna odla något. Enar var de träd som klarade av att växa högst upp. Om hösten är det svårt att få någon riktig uppfattning om vilka växter som trivs här, eftersom sommarens hetta nog har torkat ut många och kvar blir bara de mest torktåliga. Skulle verkligen vilja komma hit om våren för att uppleva blommande träd och frodig grönska.

Där nere ligger delar av Imlil

Kaktusarna trivdes, precis som löparna



Fortsättning följer...



2 kommentarer: